Tycker om att vara själv av många anledningar, men en av dem är också den som gör att jag kan avsky det ibland. Jag tänker, jag tänker och analyserar rent för mycket!

Ibland undrar jag hur det kommer sig att jag hamnade här, var det en inre längtan om att äntligen få slå mig till ro? Jag vet inte, jag vet bara att jag är en rastlös själ som har svårt att finna ro. Jag har nästan alltid flera bollar i luften samtidigt och alltid vetat att jag aldrig kommer bli någon bullmamma,  jag är rent för rastlös.
Ikväll undrar jag om jag blivit tråkig, jag festar sällan eller aldrig och träffar knappt vännerna. Det sistnämnda har jag dåligt samvete för, jag borde ta mig mer tid att umgås med människor. Men samtidigt som jag är rastlös trivs jag bra i hemmets trygga vrå, med mina studier och min familj. Jag träffar så många människor i jobbet att jag inte riktigt har lust eller ork att umgås särskillt mycket på fritiden.

Träningen är en stor del av mitt liv och min vardag, den gör att jag måste överväga vad som är viktigast. Träningen eller en utekväll? Ibland är det ett svårt val, men jag hoppas jag lyckas göra rätt val varje gång oavsett vad det blir.

Dagen har gått i mysets tecken. Vaknade till när mannen pussade mig hejdå imorse innan han drog för att jobba med företaget och vaknade sedan av ett god morgon sms, så det var dags att gå upp och fixa kaffe. Möte upp T för en kaffe och runda på stan, sedan hem och packa gymväskan med mannen gjorde sig iordning för herrmiddag. Gjorde sällskap in till stan och skildes sen, han till herrmiddag och jag till gymet. Tanken var ben, men det blev rygg och biceps.

Dagens pass:
Latsdrag 10*5
Kabelrodd 10*4
Hantelcurl 10*3
Hantelrodd 10*4

Valde att köra lättare vikter och fler reps, hade tänkt några fler övningar men kände att detta fick räcka och känner mig riktigt mör och nöjd! Funderar på att återinviga dragremmarna, dålig på att använda dem men jag hade klarat att ta tyngre vikter då greppet gärna failar annars.
Ny väntar god middag och myskväll hemma själv, någon film och fylla i ansökningshandlingarna till PT på Lillsved.

Tisdag och barnledig vecka, vilket innebär att jag är ledig från jobbet och gräsänka. Det fick mig att tänka mig hur annorlunda livet såg ut innan jag träffade Thomas, hur mycket tid jag hade att lägga på och som jag la på mig själv.

Då för 1,5 år sedan bodde jag i centrala Ystad, kunde ta min 30 minuters PW på morgonen, duscha, äta frukost och gå till jobbet innan klockan var 07:00. Efter jobbet gå hem, ta en kopp kaffe och byta om för att sedan dra till gymet.

Idag pendlar jag 30 minuter enkel resa till jobbet, äter frukost på jobb och hoppas sedan orka ta mig till gymet direkt efter jobbet. Ingen tid att åka hem imellan för en kopp kaffe, utan direkt från jobbet till gymet och sedan hem. Är hemma lagom till middagen, duscha och varva ner lite. Visst skulle jag kunna åka hem en sväng och träna senare, men det innebär att jag behövt spendera 2h på bussen istället för 1h.

Livet blir sällan som man tänkt sig och just nu känns det som att jag har en livskris. Det känns som att jag inte vet var jag vill komma i livet, jag vet varken ut eller in! Jag känner mig så ensam här uppe, i Ystad hade jag iaf närhet till vännerna. Härifrån tar det drygt 2h till Malmö, nästan 3h till Trelleborg och jag har inga vänner här uppe. Jag känner mig helt ärligt väldigt ensam och isolerad. De jag träffar utanför familjen är kollegorna, inga andra då det tar nästan en hel dag att ta sig fram och tillbaka till Malmö/Ystad/Trelleborg.

Senaste tiden har jag känt mig seg i kroppen och mer eller mindre konstanta trött, skulle i princip kunna sova dagarna igenom. Har tänkt att det beror på att det just nu är mycket hemma, mycket på jobbet och hård träning. Så jag har vilat från träningen någon vecka nu, då jag har varit rädd att gå in i väggen igen som jag gjorde med besked 2011. Men det känns inte bättre snarare sämre och jag är grymt uttråkad lediga dagar. Så igår tog jag iaf tag i saken och fick tid till läkaren redan samma dag, vilken läkare sen! Hon satt ner med mig i närmare 1h och pratade för att få grepp om min nuvarande livssituation, istället för att sjukskriva mig och skicka hem mig med antidepressiva ville hon att jag skulle återkomma idag för att ta lite prover för att se om det är något fel i kroppen. Fick även tipset att testa KBT för att få verktyg i hur jag ska hantera styvbarnen och deras mamma, för hur ogärna jag än vill är hon en yttepytte liten del av mitt liv. Så nu väntar jag på provsvaren som förhoppningsvis kommer nästa vecka och på tisdag är det åter till jobbet efter två sjukdagar och en ledig helg. Håller på att klättra på väggarna av tristess här hemma, visst är här saker att göra men jag har inte riktigt orken. Hoppas iaf proverna visar vad som är fel, hade varit fantastiskt att för första gången på flera år faktiskt ha ork för livet!

Hektisk dag på jobbet och ont i fötterna av allt springande fram å tillbaka. Gick till gymet som planerat, inser att jag glömt både hänglås och linne hemma. Övervägde för en kort sekund att träna i de jag hade på mig, men vågar inte riktigt lämna mina saker i ett olåst skåp. Så istället fick det bli att åka direkt hem och istället ta träningen i helgen, jag blir bara så irriterand när jag glömmer saker!

Jag har övertygelsen att vi är under ständig förändring, vi är inte samma person som vi var igår eller för två år sedan. Jag är i en annan fas av livet mot vad jag var då.

För två år sedan var jag singel ute i dejtingjungeln, bodde i min etta i Ystad, fast anställd undersköterska på ett demensboende, mitt uppe i att skriva mina ansökningshandlingar till folkhögskolan och tränade ungefär 3-4 dagar i veckan. Jag kunde då inte i min vildaste fantast drömma om att jag skulle vara där jag är idag.

Idag bor jag i en liten by drygt 3 mil utanför Kristianstad med en man jag älskar och hans fyra barn på deltid. Jobbar som månadsanställd vikarie på ett korttidsboende med rehabinriktning, studerar 50% på distans, går på diet och tränar 6 dagar i veckan.

Ofta jagar det dåliga samvetet mig, samvetet över att jag inte träffar vännerna särskilt ofta (i princip aldrig) eller att jag inte älskar hans barn som om de vore mina egna, att jag ibland har känslor som man ”inte får ha” som bonusförälder. Känslan av egoism finns där ofta, att jag prioriterar mig själv och vad som är viktigt för mig. Alla har 24h på ett dygn, det handlar bara om hur vi väljer att spendera dessa. Jag är inne i en hektisk fas i livet just nu, det ena avlöser det andra och vissa dagar vet jag inte vilket ben jag ska stå på eller i vilken ända jag ska börja.

Efter en hektisk helg på jobbet och en dag kvar innan en dags ledigt, började jag min deff. Kanske inte de bästa omständigheterna men sånt är livet, det finns inga perfekta omständigheter att börja med någonting alls, så starta här och nu!

Det var nära att jag åkte direkt hem och tänkte skita i träningen, men jag tog mig till gymet och levererade ett helt ok pass. Känner mig smått orutinerad, men det beror självklart på att jag inte tränat ordentligt på över ett år.

Visa dagar måste pannbenet kopplas in, idag är en sådan dag. Ville mest hem efter jobbet, men tog mig till gymet om än i snigelfart och levererade ett härligt bröst och tricepspass. Kanske inte århundradets pass, men jag gjorde det och nu sitter jag på bussen hem och känner mig nöjd. Det gäller bara att bestämma sig och dagar då det är motigt, koppla om pannbenet och bara köra.

Vikariatet är förlängt en månad till, så i ytterliggare en månad kan jag planera mitt liv.

Längesedan sist, men jag känner att jag behöver skriva av mig lite. Det senaste året har inte varigt en dans på rosor, men samtidigt har det varigt det absolut bästa året i mitt liv!

I påskas gick min mamma hastigt och oväntat bort. Det känns så längesedan, men ändå som om det vore igår. Med det följde allt som behöver ordnas med, begravning, tömning av lägenheten, bouppteckning och allt annat som ska göras. Samtidigt som jag ska orka med jobb, familj, vänner och träning ska jag försöka förstå det ofattbara och finna tid till att sörja.

Just nu känns det som att jag för min egen del, jag som egentligen borde komma i första hand, kommer i sista hand. Jag vet att jag borde delegera över lite uppgifter, men det är inte min starkaste sida och jag känner att jag inte vill lasta min syster samtidigt som det är lite väl mycket för mig att stå med. Men jag försöker tänka positivt:

• Mindre än två veckor kvar på jobbet i Ystad och sedan börjar jag på nya jobbet. Det ska bli så skönt att slippa pendla 2½-3h/dag när jag ska jobba.
• Snart färdig med bouppteckningen så demn kan skickas in.
• En fantastisk man och underbara bonusbarn, de förgyller vilken grå dag som helst!
• Hunnit uppfylla en del av mina mål som jag satte för mindre än ett år sedan på EIH.
•Försöker komma igång med kosten och träningen igen.

Det börjar lätta och jag unnade mig ett spontan besök till frissan idag, en sådan liten sak kan göra så otroligt mycket! Dras med min envisa huvudvärk och mer eller mindre konstanta trötthet, men jag försöker avsätta tid för mig själv och ta det lugnt när jag kan. Som sagt bara två veckor kvar och sedan ska jag NJUTA av livet, det är iaf min plan!

Sitter här, tittar ut genom fönstret på landskapen utanför, decembermörkret lyses upp av gatlyktorna och ljusen i fönstren. I lurarna strömmar Eagle-Eye Cherrys gamla slagdänga ”Save tonight” och jag funderar på om jag ska köpa mig en kopp kaffe till, fast det smakar inget vidare. Drömmer mig bort till nästa vecka när jag får krypa in i min älskades famn igen och somna tryggt, men först ska jag avverka en dag tillsammans med Robban och två dagar på skolan med Entreprenörerna.

Har som alltid hänt en del sedan sist. Hunnit avverka ytterligare en sjukskrivning, en träff med kurserna på Hälsa- och Livsstil och dragit på mig en förkylning som äntligen börjat släppa, så hoppas kunna börja träna nästa vecka igen. Har även gått blivit med ny lägenhet, ibland ska man ha tur! Så efter snart 3 år som Ystadbo är det dags att börja packa ner hemmet i lådor igen, lägga allt som hänt i Ystad bakom mig och börja om på nytt. Jag har en känsla av att jag kommer trivas bra i min nya hemstad, komma närmare min fina familj och få börja ett nytt kapitel i boken om mitt liv, börja vårt liv- På riktigt!

Det händer mycket just nu och det gläder mig, samtidigt som det på ett sätt är rätt skrämmande men ”It’s my time to shine!”, det är min tur nu! Tror jag ska trycka näsan i böckerna igen, har någon timme kvar innan jag är framme i bästa fall om vi håller tidtabellen.